”En fjärils vingslag kan förändra allt”

Om Bibi Lovells utställning på Borås konstmuseum
Av Björn Berglund

Styrkan är att det är direkt. Att det är stabilt. Jag ser inga naturmystiska eller andliga utslag. Det är ren och saklig överlevnadspoesi. Gestaltad ekologisk närvaro – som nästan ingen vet att den innebär konstruktiv samverkan. Ett bildarbete av metaforiskt slag. Solidariteten har sedan alltid varit Bibi Lovells kärlekslöfte. Nu utsträcker hon den till naturen och människan. Ämnet är det naturligt goda, ömtåliga och mjuka, som har att stå emot de onaturligt destruktiva makter som bedrar oss. Jag satte mig på en bänk på hennes utställning för att närmare begrunda läget.

Där blev jag kvar rätt länge. Jag såg på väggen hennes titel för utställningen, ”mina rötter” (litet m). Hennes på sin tid starka realism – jag skall aldrig glömma hennes gobeläng ”Skiftarbete” från 1982 – återfinns här lika starkt på ett helt annat sätt. Men med samma innebörd och samma inlevelse. Med torra pinnar och trasiga vingar fångar hon mjukt och stilla mänsklig tilltro och tragedi. Det goda gör som alltid sitt motstånd med kärlek.
Apropå Bibi Lovells ”rötter” har jag läst i ”Introduktion till Växtfysiologin” att man uppmätt rötternas längd hos ett gräs, Agropyrum cristatum, kamvete. Ner till två meters djup inom en meters cylinder sträckte sig en enda planta 500 kilometer! Det kan man inte fatta. Så tätt som gräs växer på en äng var där naturligtvis många mil av andra inblandade individers rötter också. Sådan är gräsets ”vilja” och ”tro” på ett gott liv – i samma jord som vi människor.

Lom och fjäril.
Här är deras gemenskap havererad.
Skönhet i fragment.
Men hon visar en förvandling.
Hon gör dem hela.
Storlommen har ofta sitt bo på just den delen av en insjös strand där kärrsilja växer, på vars blad makaonfjärilarna lägger sina ägg.

Jag börjar med hennes ”Lommantel”. Den är en aldrig förut skådad klädedräkt. Och inte textil! Det är akvarell och teckning. Hon kallar den för skiss och det verkar hon vilja inskärpa, fastän det absolut är ett färdigt verk. Jag fastnar för att pappret är delat och hopklistrat, liksom vill hon inskärpa just det. Och där finns alternativa ”ramlinjer”, ritade med linjal. Och fria streck liksom ditklottrade, de vill inte se motiverade ut. Över motivet svävar några tussar lätta ”smekningar”, målad luft, ovanpå vad som väl skall vara lommens vingars skuldror. Som svarar tillbaka på det mjuka med att låta några av sina fjädrar sträcka sig ut ur vingpennornas gemenskap, på väg mot bildens mitt, som är en virvel och kärleksgrotta, skulle jag tro.
Det vackra vegetativa mönstret nedanför är på sitt eget ark tydligt hemmahörande där. Men alltså klistrat ihop med den reaktion som pågår ovanför. Alstrat av denna? Skapelsens rötter?
En målad brosch, ett spänne, eller vad det kan vara, har i denna av fågel och flykt bebodda mantel en sakral eller ceremoniell ”betydelse” Och det vita, oskuldens färg! När jag tittar nära anar jag en dimma som sänker sig, en dimtuss. Den vidrör och förvandlar ”Lommantel” till ett stilleben i rak motsats till ett ”nature morte”. Avklippta vingars kärleksmöte.

”Viloläge”. Där dominerar på avstånd det stadiga, även hårdhet. Men det spröda är på väg. Ju närmare jag går desto mera tar det mjuka över. Det är så med alla hennes verk, tror jag. De växer på att man närmar sig dem. Det är alls inte det normala i konsten. Hon låter betraktaren GÅ dem till mötes, och fram och tillbaka. ”Verkligheten” är ljus och mörk, dag och natt, god och ond, glider över och blandas i vartannat. På nära håll framträder ju också särskilt bra det textila materialet; betydelsefullt som mjukhet även när hon med ullgarn knyter ihop hårda kvistar till vingar. Textilkonsten har nycklarna till det påtagliga. Den konsten förutsätter redan som sitt material det som skall förädlas till Det Sköna. Fågelfjädrar är också ett slags fibrer. Så att en lomvinge i broderi blir en textil av en textil. (Kläder på kroppen är varm och skön ekologisk gemenskap.)

Oreserverat älskar jag ”Fjärilssymfoni”. När jag blåser helt lätt på den hängande skulpturen besvarar den mitt närmande med ett stilla skratt av skuggor på väggen.

I ”Fjärilsfragmentens” akvareller ser jag det textila när hon”softar” fram den pudriga strukturen. Annars är det nånting i uppställningen av dessa fragment, fördelningen av dem på pappret, förhållandet mellan dem, och deras storlek, och papprets storlek – som övertygar. Särskilt i den högra av de tre. Det mjukt målade lägger sordin på lämningarna av liv. Som man läser en dikt, inte förstår den men vet. Jag känner mig sorgsen.

”Lom i förvandling”. Den (hon?) dansar, eller håller i alla fall sin ömtåliga balans. Det är samma känsliga spets i tårna som i näbben. Även i vingarna, där den högra därtill är en sköld. Så hävdar hon sitt liv.
”Lomvinge” är en torso med klassisk brytning.

Liksom i övrigt i denna i stort sett svartvita utställning är det i ”Lomtäckena” det vita som har initiativet. Bibi Lovell broderar svart i det vita. Det vita är underlaget, den bärande verkligheten. Vilket kommer först, bilden eller verkligheten? Det är betraktarens ständiga problem. Livet en dröm är en bild. Livet förlorat är också en bild. Alla hennes bilder är metaforer. I det stora ”Lomtäcket”, så vackert redan på avstånd, ser jag på nära håll en myllrande organismvärld, ett utsnitt av ett skogsbryn eller markstycke. Hjortdjurs ögon lyser. Hon broderar närvaro. Det gör hon med bågformade infånganden, likt öppna armar – skissbroderi – rytmiskt. Allt på en gång en helhet utan skillnad mellan inne och utanför. Alls inte som de världsliga livsrummens staket och murar omkring de tillskansade privilegierna. Alltsedan fördrivningen av det ursprungliga kärleksparet har det mänskliga varit uteslutet av alltid någon självutvald minoritet som tagit sig makten att förslava och bestjäla. Vad vårt aktuella ansvarsområde beträffar har vi bland annat byggt muren runt vårt EU-reservat, för att i lugn och ro kunna fortsätta utplundringen av de fattiga där utanför; lägga deras liv till underhållningen av oss själva.

Sista bilden, ”En fjärils vingslag kan förändra allt” är som ett tänkespråk.

”Det stora gemensamma” – jag fann det uttrycket i en tidningsartikel om konst – ser inte ut som den form som åt världen blivit given. Men att det kan sägas, och sprids, är en angelägenhet. Vad är det för slags ”lägenhet”? Det är en ”angenäm” lägenhet, ordet angenäm betyder enligt ordboken ”som känns behaglig för sinnena eller själen”; även en ”belägenhet”, ett rum och en situation, kanske ”en svår belägenhet”. (Liksom hon bildleker tycker jag om att ordleka, jag är författare). På katalogbladet har jag markerat ett R framför sju av hennes verk, vilket står för ”rörelse”, tydligt t.ex. i den stora bilden ”Jorden” som återges på vernissagekortet. Rörelsen där är cirkulär och har ett öga i sitt nav. ”Arktisk förändring” är en flygbild och också en sfär.

Jag skulle tro att hon med sitt samhällsengagemang – ”mina rötter” – inte kunnat undgå att gestalta den fasansfulla ”upptäckt” som världen på senare tid har gjort, att som den släppt loss årmiljoners solvärme, insamlad i tropiska miljöer av organismer under deras liv, och släppt ut alltihop på mindre än hundra år i jordens livsrum – blir det väldigt varmt och oangenämt i mänsklighetens (be)lägenhet – solens energi är oförstörbar.

Välfärden har inte varit någon välfärd, tvärtom. Så har jag tolkat dessa bilder – så långt. Men det är ytterligare intressant att hon väljer att forma en sfär och inte en glob, fastän ju klimatproblemet i sanning är globalt. Mitt symbollexikon förklarar att glob är symbol för ”herravälde över jorden; makt; kejsarvärdighet”. Just vad som förklarar saken. Sfär, däremot, som konstnären väljer, är ”summan av alla möjligheter i en begränsad värld”, förklarar symbollexikonet.

Naturen finns i en annan form än som vi lärt oss att se den, och som vi använder den och därmed oss själva. Den finns även i sin förverkligade form. Och naturen kan endast förverkligas genom att människan erkänner och reflekterar över sitt förhållande till och sin användning av den; beaktar sin jämlikt balanserade delaktighet i den. (Detta sagt av Theodor Adorno.) Då inser vi vad vi håller på med och förstår att det inte kan fortsätta så här. Bibi Lovells bilder av trasiga fjärilar och död lom gestaltar vår världs behandling av villkoren för liv på jorden. Läget är förtvivlat ty förstörelsen fortsätter i accelererande takt.

Hur kan då hennes verk vara vackra och kärleksfulla? Helt enkelt för att de uttrycker det goda livets form. Det återstår för en omänsklig värld att erkänna och ansluta sig till det ömtåliga. Ty det är det enda som kan stå emot förstörelsen och våldet. Det är det ”stora gemensamma” som befrielsen samlar sig omkring.
En fjärils vingslag kan förändra allt.